00:01
P1-dokumentär.
00:04
Ett andetag från döden.
00:08
En pandemiberättelse av Sofia Kottorp.
00:13
Överlag så har det varit ett annorlunda år, ett år som har präglats av pandemin och ett år där landet som helhet och inte minst landets medborgare har prövats hårt.
00:24
Det kommer nog att gå upp till åtminstone samma nivå igen, förmodligen återigen något högre. Det finns stora risker för att det blir en väldigt stor belastning på vården.
00:33
Den senaste veckan har antalet bekräftade fall av covid-19 ökat kraftigt i Uppsala län. Bara sedan i fredags har antalet bekräftade smittade ökat med 491 fall.
00:47
Det är november 2020 och coronapandemins andra våg sköljer över Sverige.
00:54
Hej Karin, heter Uppsala avloppsboning här.
00:57
Hej, hörru, vi tänkte försöka komma förbi och fixa era avlopp nu.
01:03
I en vit skåpbil sitter Peter Grandin. Han har dragit slang och rensat avloppsledningar i 30 år.
01:11
Vi kommer upp till dig först innan vi böder upp slangarna.
01:14
Trots pandemin går affärerna bra. Jättefint. Bra. Tack, tack. Hej då. Det är precis som Peter vill ha det. Schemat är fullbokat ända fram till jul.
01:26
Jag älskar ju det roliga. Alltså det är ju så liksom. Jag driver ju med kunder och allt möjligt och vi har jättekul...
01:34
Jag gillar livet helt enkelt.
01:45
Det är äntligen helg. Familjen Grandin, Peter, sambon Anna och den 20-åriga dottern Vilma är hemma i lägenheten i Storvreta. Sonen Linus kommer inte hem just den här helgen.
01:59
På fredagar, då är det taco, lördagar då grillar vi och det var inget konstigt alls. Peter har varit lite förkyld de senaste dagarna.
02:08
Vi gjorde som vi alltid gör, jag och min sambo. Vi gick till ikasolen, vi handlade.
02:14
Ja, det vi alltid gör.
02:18
Och han hostade jättemycket. Så då sa jag bara, du får inte följa med in på ICA.
02:25
Han var inget annorlunda, han hade bara hostat. Så det var inget annorlunda så.
02:30
Sen gick vi hem och sen så tände vi grillen och så grillade vi då.
02:36
Peter grillar hela året om.
02:40
Fläskfilé faktiskt. Och sen ju pommes frites och lite goda såser och...
02:46
Det var hela familjen och sen kompisen Farid då.
02:51
Normalt sett skulle vi ha haft mina föräldrar där. Men eftersom det var en pandemi så fick de ju inte komma.
03:01
Jag bor ju precis runt hörnet så det tar knappt en minut och så kommer man över dit.
03:07
Farid Ben Halima är kollega med Peter sedan 20 år. Och de är också bästa vänner.
03:14
Eftersom att jag bor själv så tycker de att jag inte ska hålla på att löka mat själv. Så då får jag komma in och äta där när det passar. Och så är jag väl kvar en liten stund och sen brukar jag chilla hem sen.
03:25
En god kompis och en bra arbetskamrat på alla sätt. Man kan lita på honom i vått och torrt. Han gillar att jobba, han kan jobba dygn runt om det är så. Kan inte vi fixa så löser vi alltid med någon annan.
03:38
Så det är han som är lite chef om man säger så då.
03:42
Vi hade jättetrevligt som alltid och sen blev jag trött som alltid vid halv tio på kvällen så då brukade jag gå och lägga mig och titta på tv i sovrum och sambon och dottern sitter där ute.
03:57
Och sen hände det.
03:59
Farid har gått hem och dottern Vilma och sambon Anna sitter vid tvn då Peter kommer ut från sovrummet.
04:08
Och så ser jag i hallen när han kommer att han ser helt grå ut och helt marmorerad på kroppen. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Det var som att se blodåder på hela kroppen.
04:27
Jag bara, men herregud, hur ser det ut? Då vinglar han tillbaka och skulle titta sig i spegeln.
04:36
Jag ska bara gå ut och ta lite luft, det är så varmt.
04:39
Och det var ju kallt ute. Så han satt där i kalsonger och försökte väl få luft.
04:48
Jag bara, men vi måste ju ringa till efter ambulans.
04:52
Nej, nej, nej. Nej, det skulle vi absolut inte göra. Så han får in igen i sovrummet och lade sig. Jag bara, ja men Peter vi måste ringa. Det är ju förskräckligt. Alltså det är ju någonting som är fel.
05:10
Sjukvårdens larmcentral var inträffat.
05:13
Hej, Anna heter jag. Min sambo har jättesvårt att andas. Jag vet inte om han har covid.
05:20
Har han feber eller någon influensasymptom nu?
05:22
Nej, han hostar jättemycket. Nu har han börjat få jättesvårt att andas.
05:28
Hur länge har han varit sjuk nu då? Är det idag? Nej, han har varit sjuk ett par dagar. Men nu är det...
05:36
Om vi gör så här, bara så jag får lyssna hur pass jobbigt han har. Ja, jag behöver inte.
05:42
Hallå, det är Peter du heter.
05:45
Främmer.
05:47
Har det här börjat idag med andningen?
05:51
Nej, det har varit ett par dagar.
05:54
Det blir bara värre och värre. Jag kan prata med din sambo igen. Det är som att du inte kan ta ett djupt andetag utan det retar hela tiden.
06:04
Hallå? Är Peter flytt den tidigare? Eller äter han mediciner för någonting? Ja, han har högt blodstryck.
06:11
Så han har precis börjat äta det några veckor.
06:18
Vi ska göra så att vi ska komma dit med en ambulans. Så får de ta lite kontroller på dem och se om han behöver komma in på sjukhuset.
06:25
Och de kommer att klä på sig skyddsutrustning innan de kommer in. Och när de kommer in så får du eller om det är några andra där inte vara i samma rum.
06:35
Att de får vara själva med honom i rummet. Ja. Jättebra.
06:41
Och han låg.
06:42
Och då sa jag, vi måste ju börja klä på dig.
06:46
Så att du är färdig när de kommer. Och då orkar han inte sitta upp. Han sätter sig upp och ska försöka få på henne tröja. Och han bara ramlar bakåt i sängen.
06:57
Det här larmet gällde ju en Prio 2-patient, alltså inte blåljus och siren. Så vad vi förstod det som så var det en herre som hade svårt med andningen och besvärdes av hosta.
07:11
I ambulansen på väg till Peter sitter sjuksköterskan Viktor Hedlund.
07:17
I de här tiderna med pandemin har vi varit ute och tittat och träffat och bedömt väldigt många människor med just de här problemen.
07:26
För mig var det som ett rutinuppdrag.
07:29
Vid ratten sitter ambulanssjukvårdaren Patrik Borg.
07:33
Han känner Peter sedan tidigare.
07:36
Peter och Farid har varit på ambulansstationen och rensat avlopp många gånger under åren och lärt känna personalen.
07:44
Jag förstod att om han ringer efter en ambulans, då kanske det ändå behövs. Det har gått ändå ganska långt. Sen är det aldrig roligt att åka på någon man känner.
07:55
Det här var ju början på coronan och dels så hade vi ju väldigt lite utrustning. Vi visste ju inte om vi hade utrustning till dagen efter så vi var ju lite sparsamma med att sätta på oss dräkter bägge två.
08:08
Så jag stod ut i trapphuset och hade väl kanske någon mindre mask eller någonting på mig ända tills jag såg hur dålig Peter var. Då klädde jag på honom också och fullmunderade och så gick vi in tillsammans.
08:25
Och jag hade sån här stridsmask eller skyddsmask kallar vi det för som täcker egentligen alla typer av smittor men även svälld som senapsgaser och sådana starkare grejer också.
08:37
Så full huva på ser ut som en rymd människa höll jag på att säga och mask på. Så möter jag frun i dörren som säger att han är sjuk. Men hon säger också att han har något konstigt märke på magen.
08:49
Och ur ett perspektiv från en ambulanssjukköterska så är ett konstigt märke på magen ingenting som man... Det är inte mitt första prioritet.
08:59
Men jag blir inlotsad där och kommer in i en hall. Jag kommer ihåg att det var väldigt mörkt. Men frun säger att han är här inne till höger.
09:07
Sen kom han in i sovrummet då.
09:10
Och...
09:12
Tittade på mig och satte på den här citrationsmätaren, syremätaren. Han trodde direkt att det var fel på den.
09:20
96-100, det är helt normalt. Och någonstans under 90 procent så börjar hjärnan ta skada. I längden så ger det skador som inte går att ersätta.
09:32
Har du under 80 så är det en väldigt kritisk patient- Han fick ett värde på 21. Då tänker jag direkt det första är att det är ett fel värde. Jag tänker att det här stämmer inte.
09:45
Och då sa min sambo till honom att han har blåmärken på magen med.
09:51
Och det la ju inte han om viktig för det struntade ju han just då. Men så tände han lyset där inne för han förstod inte och drog upp min tröja.
10:01
Då blev det fart.
10:03
Ja, hela hudkostymen var ju alldeles cyanotisk. Han var alldeles blå över bröstkorgen och magen, läppar. Och då har det ju gått väldigt, väldigt långt. Och det tror jag knappt att jag har sett någon gång under mina 35 år. Att man går ner så lågt i syremättnad och ändå står och kunnat prata. Det är väldigt ovanligt, måste jag säga.
10:24
Alltså där och då så förstod jag att det är nog inte ett fel värde utan det här, det stämmer nog. Den här siffran är väldigt allvarlig. Här är ju en patient som är faktiskt på väg att dö om vi inte gör någonting.
10:37
Så han upp och skulle stapla ut i hallen och stod och skulle ha på hås i sina foppatofflor och det gick ju inte. Men nej, de kom med båren så han kunde sätta sig där.
10:53
För tre timmar sedan stod Peter på gården och grillade fläskfilé.
10:57
Då kunde varken han eller någon annan gissa att han samma kväll skulle ligga med svår andnöd i en ambulans på väg mot Akademiska sjukhuset.
11:10
Smittspridningen i samhället i Sverige fortsätter att öka och trycket på sjukvården är högt. Varje grön stapel står för en vecka. Det ser inte ut att avmattas för denna vecka utan att det fortsatt då är ett högt antal fall.
11:24
Idag hölls ytterligare en pressträff om coronaläget i länet och det är en ansträngd situation för sjukvården.
11:30
Förbrukning av syrgas på akademiska sjukhuset har ökat med 100 procent.
11:43
Inne på Akademiska sjukhuset har en speciell avdelning inrättats för att kunna ta emot alla som blivit svårt sjuka av det nya viruset.
11:52
Det är hit Peter är på väg.
11:55
Här jobbar Maja Framming.
11:58
Vi var ju inte i ordinarie lokaler på centralintensiven. Vi fick akutflytta till en uppvakningsavdelning när de märkte att flödet in på coronapatienterna ökade.
12:10
Maja gör sin specialist-sjuksköterskutbildning här.
12:15
På en uppvakningsavdelning så ligger alla patienter i stort sett i samma rum.
12:21
Så att coronapatienterna låg på rad i en princip. Och det var mest för patientsäkerheten för att vi skulle kunna hålla koll på alla samtidigt. För vanligtvis på en intensivvårdsavdelning så kanske det ligger fyra patienter totalt inne på en sal. Men här låg alla egentligen i samma sal.
12:42
Nu kan man vårda nio patienter.
12:45
Och centralintensivens personal var inte tillräcklig.
12:50
Så det blev ju omplaceringar runt på akademiska sjukhuset. Operationspersonal fick komma in och jobba på intensiven. Anestesipersonal, undersköterskor som inte egentligen kan intensivvård. Det ledde ju till tolvtimmarspass istället- Många var uppgivna och otroligt trötta. De hade jobbat många långa timmar och flera dagar i sträck.
13:22
Långa pass för att vara inne i den här miljön. Det påverkar en. Det var en ny sjukdom.
13:30
Läkarna visste inte hur de skulle behandla i början- De fick prova sig fram och det var en osäkerhet och man visste ju inte hur utfallet skulle gå för vissa.
13:44
När man står med en person som håller på att krascha, som vi behöver lägga ur akut i respirator så var det också svårt att kommunicera. Alla hade mask på sig och det var svårt att prata högt och tydligt i masken.
13:59
På samma avdelning jobbar Anna Wellander, biträdande överläkare och specialist på intensivvård.
14:08
Så jag kommer ihåg att jag skrek mina ordinationer genom den här masken för att folk skulle höra.
14:15
Så det var väldigt speciellt och annorlunda jämfört med hur vi brukar jobba.
14:20
De var ju väldigt tunga de här maskerna och det blev ett stort tryck över ansiktet.
14:26
Så att många fick ju besvär med trycksår i ansiktet.
14:29
Fick problem med nack och rygg för att de var så tunga helt enkelt.
14:35
Det blev ju tryck, även fast det var en gång så är det klart att det är tröck.
14:42
Jag kommer ihåg när jag kom in på den här salen för första gången- och skulle vårda en väldigt svårt lungsjuk patient. Jag frågade en av mina mest erfarna kolleger- hur jag skulle tänka kring respiratorbehandlingen.
14:55
Om jag skulle göra som vi brukar göra vid svårt lungsjuka patienter- eller om jag skulle tänka annorlunda kring covid. Jag kommer ihåg att han sa till mig att- Anna, det är ingen som vet-
15:18
Ambulansen med den kritiskt sjuke Peter är framme vid ambulansintaget.
15:26
Ett helt team med sjukvårdspersonal tar emot honom och de inser att de snabbt behöver söva ner Peter.
15:34
Det är inte så vanligt att man söver folk ner på akutrummet.
15:37
Ambulanssjukvårdaren Patrik Borg som känner Peter sedan tidigare.
15:42
Men han var så pass dålig så att man var tvungen att lägga honom i respirator omgående. Men han tackade nej till det. Han skulle inte sova.
15:55
Han var väl rädd för att sövas helt enkelt. Vi stod lite grann i bakgrunden och lät läkarna försöka övertala honom.
16:06
Jag vet att de började diskutera om det där, men han säger ju nej. Ett nej är ju ett nej. Till slut så ledsnade vi mig lite grann när vi hade stått där och han hade sagt nej tio gånger. Så då gick jag in till Peter på vinst och förlust och var ganska tydlig med att tala om vad som gällde.
16:26
Jag sa väl till honom att nu lyssnar du på mig för det här är det sista jag kommer säga till dig nu annars kommer jag bli riktigt arg. Och då kommer jag tillbaka med dina kompisar som du känner på ambulansen och då blir det inte roligt för dig Peter. Då vill jag minnas att han blev helt tyst ganska länge. Det var väldigt tyst där inne i skum stämning.
16:44
Men sen sa Peter att säger Patrik att jag ska sova då kan ni sova mig. Så då gjorde de det på en gång.
16:55
Peter var extremt hårt sjuk när han kom in på akutmottagningen. Han var nära döden skulle jag säga-
17:03
Överläkaren Anna Wellander.
17:05
Jag har fått tillåtelse att gå igenom hans journal. Jag läser i journalen att han hade en extremt låg syresättning när han kom in till oss. Vi kunde se det också på hans hud för han var gråblå i färgen. Det här gjorde att läget var oerhört kritiskt. Lungorna var svårt sjuka och han hade även en hjärtpåverkan till följd av syrebristen.
17:30
Peter var ju så svårt sjuk att han tidigt hamnade i respirator.
17:35
Och ser vi att det här inte kommer gå så avbryter vi ju behandlingen.
17:42
Nu ligger Peter nedsövd i respirator på intensivvårdsavdelningen för allvarligt covid-sjuka patienter.
17:51
Undersköterskorna, som har det största ansvaret för omvårnaden- börjar skriva dagbok till Peter så att han i efterhand kan läsa vad han varit med om.
18:07
När du kom till oss behövde du fortsatt väldigt mycket syrgas- så vi skyndade oss att ge dig en slang i halsen där vi kan ge dig alla mediciner du behöver- Och efter det vände dig så att du låg på magen i sängen i bukläge för att försöka sidersätta andra delar av lungorna ordentligt.
18:33
Peter är 49 år och som så många andra svårt covid-sjuka har Peter övervikt.
18:40
Vi visste ju inte hur de skulle reagera. Vi visste ju att de var väldigt känsliga för lägesändringar.
18:49
Det kunde vara att vi flyttade höften bara lite grann.
18:56
Och de sjunker extremt i syresättning. Och det tog lång tid innan de återhämtade sig.
19:05
Sen var det riskabelt att vända dem.
19:08
Jag tänkte att du har urinkatheter. Du har en slang i handleden som mäter blodtryck.
19:18
Du har en central infart i halsen med fem till nio slangar med läkemedel. Du har en slang i halsen som hjälper dig att andas.
19:28
Och så ska du vända från rygg till mage- Och de allra flesta vägde ju hundra kilo eller mer.
19:37
Det krävdes ju fyra till sex personer för att vända en från rygg till bukläge eller tvärtom.
19:45
Så det var svårt och riskabelt.
19:49
Peters kropp håller på att ge upp och en läkare kontaktar Sambonanna-
19:58
Han vill bara komma in och så ringer de och säger att de har sövt ner han.
20:05
Jag minns inte om de sa något mer.
20:08
Sen tror jag bara att jag satt och grinade.
20:11
Man visste ju att det var många som hade dött.
20:16
Hemma i Storvreta väntar Farid på att Peter ska komma med helgens tidning eftersom de delar på den.
20:24
Och det var ju söndag morgon så jag väntade att han skulle komma då men han kom aldrig. Och klockan var kanske mot tio tiden. Då kom jag Anna in och var helt bedrövande och sa att Peter ligger nedsöd med covid där.
20:38
Jag tänkte att det var konstigt att han inte kom med tidningen. Men då vet man ju varför han inte kom. Det kom som en chock för mig. När hon var där inne tänkte jag så mycket. Men när hon gick hem var det katastrof. Då blev man alldeles förtvivlad och ledsen. Det kom som en chock.
21:01
Peter och de andra patienterna i rummet ligger sida vid sida med skärmar emellan.
21:07
Respiratorn håller honom vid liv.
21:12
Sjukvårdens dagboksanteckningar.
21:17
Vi hjälper dig att tvätta dig, borsta tänderna och se till att du har det så bra som det går. Vi tar en timme i taget.
21:38
Det skjuter mycket.
21:39
Allt låter.
21:41
Så det är ingen lugn och stillsam miljö man ligger i.
21:52
Det var en man, jag tror att han var mellan 50 och 60 år.
21:57
Han rullar in på avdelningen och jag hör hur han skriker.
22:05
Och när han rullade förbi mig så ser jag bara en skräck i hans ögon. Han hade ren och skär panik för att han kunde inte andas.
22:18
Jag kommer ju aldrig glömma den här mannen.
22:21
Jag kommer inte glömma den skräcken i hans ögon.
22:25
Han skrek för att han inte fick luft.
22:28
Och han var ju inte den enda.
22:31
Jag tror inte att en person utifrån förstår hur allvarlig den här sjukdomen är. Det är många som resonerade i att det här drabbar inte mig. Men det drabbade egentligen helt rent friska personer, mer eller mindre.
22:50
Som ledde till att de avled i slutändan och det är ju fruktansvärt att se.
22:56
Vi försökte hålla det väldigt stillsamt.
23:01
Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt men som sagt patienterna dog och på andra sidan så låg det någon som hade svårt att andas. Och det är klart att de förstod vad som hände.
23:17
Om en patient dör så tvättar vi rent och under corona så var det ju ännu mer makabert eftersom vi blev tvungna att lägga dem i stora svarta säckar.
23:29
Och det gör man ju inte vanligtvis utan man sveper in dem på ett fint sätt så anhöriga kan ta farväl. Men det fanns inte den möjligheten under coronatiden.
23:43
Jag är van vid att anhöriga är väldigt delaktiga i intensivvården.
23:49
De finns med på salen, de stöttar sina nära.
23:53
Och helt plötsligt så fick de inte komma och vara med.
23:57
Jag minns ett tillfälle när jag gick jour. Då var det bara en patient som var väldigt dålig i sina lungor som plötsligt avled. Och jag hade aldrig pratat med anhöriga tidigare- Och jag fick ringa dem och berätta att den här patienten plötsligt hade gått bort.
24:16
Och det kändes omänskligt.
24:23
Vanligtvis som intensivvårdssjuksköterska så har man otroligt mycket kontakt med anhöriga.
24:34
Men under den här tiden så fick ju inte anhöriga besöka.
24:40
Och sjuksköterskorna hade inte tid heller att prata med anhöriga i telefon.
24:47
Utan det togs ju beslut om att det var läkaren som ringde en gång om dagen till anhöriga.
24:54
Och det är klart att det inte är tillräckligt. De är ju oroliga.
24:58
Läkaren ringde alltid en gång varje dag, klockan ett. Mm.
25:03
Utom en gång. Och då var jag orolig. Ja, då var det inte kul. Och första, om det var en, två dagarna, då skulle jag försöka. För vi är ju många i familjen.
25:15
Ja, med svärmor och svärfar och det är systrar och... Ja, svågra... Eller svägerska. Ja, alla vill ju veta. Ja, moster och morbror.
25:25
Och jag...
25:26
Jag kunde inte komma ihåg vad de sa. Så det slutade med att vår son Linus fick ha kontakt. Han ringde upp varje dag till dem. Och sen skrev han sms till mig som jag kunde vidarebefordra till resten av familjen.
25:43
Anna minns att läkarna aldrig gav någon prognos för hur det skulle gå för Peter.
25:49
Däremot frågar jag varje gång. Kommer han att klara sig nu?
25:54
Men...
26:05
De svarade... De svarade bara att... Peter är väldigt sjuk.
26:16
Inget mer.
26:18
Så de lovade aldrig... Att det liksom... Nu har det vänt honom.
26:30
Och jag förstår det för att de kan ju inte lova.
26:34
De visste ju knappt själva kan jag tro.
26:52
Det känns som att jag åkte på en...
26:57
Regnbåge, fast det var inte regnboksfärgat, det var jättestarkt sken. Sen åkte jag liksom sakta, sakta, sakta upp. Och sen när jag var där uppe, då fanns de där.
27:10
De tog emot mig där uppe.
27:12
De här gubbarna som jag kallar dem för, min morfar och allihopa, de tog emot mig och där satt vi och...
27:19
Prata om allt möjligt som vi gjorde innan. Och vi drack kaffe och vi skojade och vi spelade kort. Och vi gjorde precis det vi gjorde när de levde.
27:36
När vi hade spelat färdigt.
27:38
Då känns det, jag har en känsla av att de liksom tröck ner mig igen.
27:43
Till jorden.
27:45
De var glada att träffa mig. Nu var det bra. Jag ska inte vara kvar där. Det kändes jättekonstigt.
27:54
Jag ville ju vara kvar. Jag visste ju inte något om det här. Det är ju som vanligt. Jag vill ju vara kvar hos dem. Jag är ju väldigt kära i dem. Vi har ju gjort jättemycket roligt under 35-40 år- Det har jag inte sagt förut. Men jag tror att det var min morfar, min svärfar och svärmor som sa åt mig uppe i himlen att nu åker du ner igen och tar hand om våran dotter och våra barnbarn.
28:27
Det är någonting där för att det vart väldigt abrupt avslut där uppe.
28:34
Det var bara det att nej, nu har inte vi tid med dig. Nu åker du hem igen. Och sen var det borta.
28:46
Jag tror inte att man kan förklara så att folk verkligen förstår. Man måste uppleva det, för det är på den nivån. Jag ryser, det är helt galet. Jag skulle vilja göra det igen. Om du förstår vad jag menar.
29:04
Det är helt otroligt.
29:22
Man kollar respiratorns inställningar att det överstämmer med läkarens ordination. Man kollar hur pupillerna reagerar på ljus.
29:34
Vi öppnar ögonen helt enkelt och lyser med en lampa och ser att pupillen reagerar. Att han inte har fått någon hjärtskada helt enkelt.
29:47
Sjukvårdens dagboksanteckningar-
29:51
Du är fortfarande väldigt sjuk och behöver hjälp med andningen. Du får näring genom blodet men du har också en sand som går genom näsan till magsäcken som du får välling genom. Du tar olika läkemedel. En av dessa gör att du sover och slappnar av.
30:13
Dagarna går och första advent närmar sig.
30:17
Peter ligger fortfarande nedsövd.
30:20
I tankarna börjar sambon Anna förbereda Peters begravning.
30:26
Det var bara de här rutinerna som fick det att gå.
30:32
Upp och äta frukost.
30:36
Vänta på att läkaren skulle ringa efter lunch.
30:39
Och sen varje kväll så gick jag och dottern en promenad.
30:45
När ingen annan förhoppningsvis var ute. Så det var de rutinerna som höll ihop dem.
30:59
Men sen vände det.
31:01
Det var ju framförallt lungan som blev bättre. Han kan ligga på rygg och man kan låta honom andas själv. Det vill säga att respiratorn gör inte hela jobbet.
31:15
Elva dygn har gått.
31:18
Och nu bedömer läkarna att det är dags att koppla bort respiratorn.
31:23
Men Peter kan inte andas helt av sig själv utan får hjälp av en syrgasgrimma.
31:29
Och nu vaknar han upp.
31:31
Men han är förvirrad och trött och har svårigheter att prata.
31:38
Sjukvårdens dagboksanteckningar.
31:41
På eftermiddagen har man tagit bort slangen du hade i halsen som man behöver när man ligger i respiratorn. Du hade börjat sirresätta dig så bra så det gick bra att ta bort andningshjälpen. Efter att man stängt av somnmedlet och tagit bort respiratorn blev du orolig och tyckte det var jobbigt med alla sladdar och slangar.
32:05
Vi satte in ett dropp som gör att du känner dig lugnare. Under natten sov du till och från. Det brukar vara så när man ligger hos oss.
32:14
Du blev störd av pipande apparater från grannen.
32:20
Det rördes ju inte om stora...
32:24
som jag ser det nu, framsteg det kunde ju vara att syresättningen bara hade gått upp lite och man kände bara ja, ja, ja det här går bra så det var små men det kändes som stora framsteg varje gång det är jätteskönt bara att han kan andas själv och ja, jag vet inte det går inte att beskriva, det var bara jätteskönt
32:54
Peter är nu så pass bra att han från sängen kan få prata med familjen. Vi facetimade första gången faktiskt.
33:02
Och då...
33:04
Jag tänkte så här, nej han har ju fått en hjärnskada.
33:08
För han var så knasig. Nej då var han annorlunda. Men vi hade roligt för han berättade så tokiga saker så vi skrattade. Nej jag tänkte att nej han har ju fått syrebrist nu så att...
33:19
Nej men det här nu, det här är inte bra. Mm.
33:25
Peter drabbades av något som kallas IVA delirium. Det är vanligt när man legat en längre tid i respirator.
33:32
Det betyder egentligen att man går in i ett förvirringstillstånd- som kommer och går. Det kan vara att man blir väldigt arg- Det kan vara att man hallucinerar, ser konstiga saker. Men det kan också vara att man blir mer inbunden och kanske ser och hör saker som inte är verkliga. Och det är förstås väldigt obehagligt.
33:54
Vännen Farid är med när Anna och familjen facetimer med Peter första gången.
34:00
Ja, det var känslosamt. Det var det. Men så hade han mycket frågor liksom. Så han var ju, vad ska man säga, lite bakom flödet där kom lite så här dumma frågor liksom. Han visste ju inte hur det var men det var ju mycket drömmar och sånt så stämde inte drömmen. Han har köpt hästar och han har skaffat helikopter och grejer. Jag sa, men det är intressant, det har ju drömt liksom. Vad mycket tok liksom med sådana grejer då.
34:26
Man drömde ju oerhört mycket och allt det här var ju sant. De kunde inte övertyga en att det har inte hänt. Det spelar ingen roll vad de sa utan man fick bara mer och mer lugnande medicin.
34:41
För att det var sjuka grejer man var med om. Jag var ju våldtagen i drömmen eller i respiratorn av sex stycken manliga på akademiska som jag dessutom har bilder i huvudet på. Jag vet precis vilka de var.
34:55
För att det gjorde väldigt ont. Det gjorde jätte, jätte ont.
34:59
Och det första som... Ja, när jag var väckt då, så det första jag kände att det gjorde väldigt, väldigt ont. Och då la man ju ihop ett och ett. Att jag har ju blivit våldtagen.
35:13
Men det var ju inte så.
35:16
Utan de gjorde saker med mig som gjorde ont. Men det var en dröm. Och de här sex killarna, de jobbade ju på sjukhuset. Så de var ju och skötte mig sen.
35:26
Och det var jättejobbigt för att... Jag kunde ju inte prata när de väckte mig. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte göra någonting. Så jag såg ju de här människorna hålla på med mig.
35:39
Så jag var ju helt, helt livrädd.
35:43
Jag kunde inte prata, jag hade ju slangar och nålar överallt och jag kunde inte röra mig. Jag kunde ingenting. Och det här var ju en dröm. Sen hade jag drömmar om att jag åkte polishelikopter.
35:54
De flyttade mig till ingång 85 där helikoptern landar. Då byggde de ett rum åt mig uppe i fläktrummet. Där låg jag. Och där var det en tjejkompis som fritog mig.
36:09
Hon förgiftade de som skötte mig så att de inte kunde hjälpstreta emot. Och sen tog hon mig på ryggen och bar mig ut på helikopterplattan och skulle klättra på utsidan. Det här är som en klar film.
36:35
Sjukvårdens dagboksanteckningar-
36:40
I början var du trött och orkade inte prata med oss. Men under natten har du orkat prata lite med oss. Gjorde klart för oss att du ville hem.
36:51
Vi försökte förklara att just nu är du lite för trött och örkeslös för att åka hem. Du behöver extra syrgas. Du har en syrgasgrimma som blåser fukt i andningsvägarna förutom syrgas.
37:10
Peter har gått ner 25 kilo. Han kan inte stå eller gå.
37:16
Men han blir starkare och starkare för varje dag.
37:23
Personalen där uppe var helt fantastiska. De tröstade henne när man var ledsen. Så gott det gick.
37:32
De försökte med allting.
37:36
Där uppe var man som ett litet barn. Jag kunde inte göra någonting- Det var ju då min resa började.
37:51
Men det var väldigt skönt att veta att han skulle klara det.
38:03
Det är verkligen fantastiskt när man ser en patient som har varit så här svårt sjuk vända. Och jag blir jätteglad när jag läser Peters journal.
38:11
När jag ser att det har gått så bra för honom från att det har varit så otroligt illa ute.
38:17
Jag blir stolt faktiskt att jag har varit med och hjälpt honom till det.
38:26
Efter 18 dygn är Peter så pass bra att han får åka hem till Stovreta.
38:33
När jag var utskriven då fick jag inte min sambo hämta mig inne utan hon fick ju stå ute vid hissarna då.
38:42
Då stod ju all personal runt om hela avdelningen och tackade av mig.
38:48
Även de som inte hade skött mig eller någonting.
38:52
Så kom han i korridoren som en liten farbror.
38:56
Med rollator.
38:58
Han hade inga ben kvar. Han såg som en fågelben.
39:05
Det fanns ingenting kvar. Nej, nej. Musklerna var helt borta.
39:13
Så det var... Han var envis.
39:17
Han var ute och gick.
39:19
Med den där rollatorn.
39:23
Ja han kom ju hem där på fredag kvällen tror jag.
39:27
Då stod han utanför mig där med sin rullator. Så han såg jättesjuk och tänkte det är något annat. Men det var ju allting med respirator-tiden och allting. Tappade mycket muskler och sånt där. Men det var ju kul att se att han var tillbaka.
39:42
Han kom ju hem där slutet på november, början på december. Men han började jobba i januari.
39:48
Så det är helt otroligt.
39:54
Sverige kommer troligtvis att kunna börja vaccinera mot covid-19 redan i januari enligt vaccinsamordnaren Rickard Bergström.
40:03
Jag blir mer optimist i varje dag som går och det är därför som jag också kan vara mer tydlig nu att vi kanske redan är i januari. Tidigare har vi varit lite mer vag och sagt första kvartalet men nu vågar jag faktiskt säga att jag tror att vi kommer ha kanske upp till tre vaccin, fingers crossed, redan i januari.
40:39
Efter fyra veckors sjukskrivning är Peter igång och jobbar som vanligt tillsammans med Farid.
40:47
Så nu är det klart då?
40:48
Nu är det fixat.
40:49
Det var jävla snabbare. Så det var därför jag kluckade in hos mig.
40:52
Precis, och det kanske har kluckat en längre tid.
40:55
När Peter gör sig redo att dra vidare från dagens första kund, en kvinna i en lägenhet på Kvarnhjärdet, blir han stoppad i dörröppningen. Hon ser hans tatuering, ett coronavirus och ett hjärta och hon blir nyfiken.
41:14
Efter allt det här, har du förändrat ditt sätt att se på livet?
41:21
Så jag har precis gått igenom en cancer.
41:24
Så jag har tusentals tankar på sånt här liksom. Och så har jag så längtande att få prata med andra som har gått igenom.
41:30
Hur de känner det? Det är ju min rehabilitering. Det jag får prata med. När folk är intresserade att göra det här. Jag är jätteglad över det. Det är mentalt.
41:43
Så var inte rädd för att prata om det. Det är det viktiga. Kämpa på. Ju mer du pratar om det, folk får lyssna och prata med dig. Ju lättare du kommer att känna uppe i kontoret. Jag har ju pratat med människor och jag har gråtit och de har gråtit. Sen skrattar vi. Man måste få visa. Sen är det upp till var och en hur man hanterar det.
42:07
Man är ganska glad att vakna på morgon.
42:12
Alltså, man är lite trött och sådär- och gå till jobb och sådär, men nej.
42:18
Och framför allt när man får komma ut och träffa folk.
42:22
Det har jag alltid tyckt varit roligt. Men det är extra roligt nu, på något sätt. Jag har i alla fall lärt mig att det kan gå fort.
42:35
Nu har det ju ändå gått ett tag- Så nu är gamla Peter tillbaka.
42:41
Vilket i och för sig är skönt. Man kan ju inte gå runt och vara orolig utan att livet ändå kommer tillbaka till det normala på något vis.
42:53
Hur är den vanliga Peter då?
42:56
Ja, överallt tänkte jag säga.
43:02
Han älskar att jobba. Han älskar att hjälpa andra människor med deras problem. Han ställer upp för alla.
43:13
Ja.
43:33
Peter och Farid tar en fikapaus mellan avloppsrensningarna. De stannar till hos Nisse Blom, som sitter i en källare och hyr ut spolningsmaskiner till VVS-bolag.
43:46
Sedan Peter blivit frisk har det här blivit en ny daglig rutin för honom och Farid. Och idag bjuder Nisse på Budapest rulle.
43:55
Vad sköter då? Jag ska ha en liten bit. Åh jävlar!
44:04
Peter, Farid och Nisse pratar ofta om det som Peter gått igenom.
44:10
Det är helt sjukt egentligen. Fan, en kropp kan hon vara med om. Ja, det är helt magiskt.
44:17
Han ligger för döden och sen en vecka därefter eller två eller en månad så står han redan för avlopp. Det är helt sjukt, för fan.
44:26
Är det någon skillnad på Peter och vad tycker du?
44:27
Ja, det är något helt annat, tycker jag.
44:33
Ja men det är ju en annan nu. Han ser ju människorna.
44:36
Och allt där bakom. Är du med?
44:39
Tycker jag vad det var.
44:42
Tacka fan för det. Eller? Jag vet inte. Det känns så i alla fall.
44:45
Ja jag tror det.
44:45
Ja men de här grabbarna får ju se massa skit. När de åker till sina lägerheter som Sosa och lägerheter. Ja men de frågar ju folk. Behöver du hjälp? Vi kan ringa och be om hjälp. För de ser ju hur det ser ut. Folk lever ju misär. Men en sån tar ju han tag i då. De där grabbarna.
45:02
Men jag tror att vi gör det lättare efter en sån här resa som han har gjort. Det är enklare. Det är mer självklart. Ja, det är ju så det här.
45:11
Det som är viktigt ska man bry sig om.
45:14
Det är även en anledning till att vi åker ner hit och fikar. Det är för att vi är kompisar.
45:20
Ni grabbarna kommer och håller mig i sällskap. Jag är ju själv här. Det här är jävligt trevligt.
45:23
Åh!
45:35
Mera harmoni.
45:37
Men det har ju du fått massor sedan du var sjuk. Mera harmoni till livet.
45:42
Det är så jävla skötråd. Det morgon kan ju vara klart. Det har ju han varit upplevt.
45:47
Ska jag skriva ner lite, lite? Nu kan du göra skärven.
45:49
Ja, kan jag göra. Vänta. Hallå Google.
45:54
Hej Google.
45:56
Sänk ljud.
45:59
Sänk ljud.
46:06
Det är skönt att de kommer ner grämmarna och snackar lite skit. Det är en skett bra start på dagen.
46:15
Riktigt bra är det.
46:23
Jag säger att jag har ett förut och efter. Det var nog otrevligare än det efter. För då var det bara fokus på pengar måste in, kunderna. Det fanns inget annat. Det här skulle inte ha hänt innan.
46:39
Då hade jag blivit tokig, vet du, för då skulle vi ut och jobba, dra in pengar, in med pengarna. Men det gör vi ändå. Det här är jätteviktigt. Det är på riktigt, alltså. Jag skickar ner sig på morgon, på väg. Tumme upp, check, liksom.
46:51
Kaffe klart.
46:52
Kaffe klart.
46:54
Det är viktigt.
47:01
Ja, det får jag se. Varså, Malika.
47:04
Ja.
47:10
Det jag tänker nu är att jag inte är rädd för att dö längre. För jag vet att jag kommer att få det bra där uppe. Jag har ju varit uppe i himlen.
47:21
Och det där är ju...
47:23
Det är inte jättemånga som kan berätta om det där- för att oftast de som hamnar där, de stannar ju där.
47:30
Så jag har ingen rädsla för det längre. Jag har varit där förr, att livet ska ta slut och det- men jag är inte rädd för det. Det var så fint för mig- Jag ler. Det är så övermäktigt att vara med om det här.
47:50
Just att allt, alla människor som var där var exakt som de var när de levde. Exakt. Jag kan bara säga att man är glad att leva.
48:08
Då ska man behöva vara med om det här.
48:11
För att förstå.
48:14
Och i mitt fall var det så. Det var så.
48:44
Du har hört Ett andetag från döden- av Sofia Kottorp.
48:51
Producent Ylva Lindgren. Slutmix Thor Sigvardsson.
48:57
Och det här är en P1-dokumentär från 2024-
